Det knäpper från elden och pyser
och röken är stickig och frän
Hon sitter där tyst och hon lyser
och kurar med uppdragna knän
Hon är som hon tillhörde skogen
Ett rå – fast i människohamn
som väntar till tiden blir mogen
i skaparens väldiga famn
Och ögonen glittrar och sprakar
och får en förunderlig glans
Hon tänker på alla krakar
som suckar därute nånstans…
Hon talar om Gud och den Andra
Som hittar oss nakna i skam
Hon tror att dom sörjer varandra
i smärta att aldrig nå fram
Hon säger att Gud skall förlåta
den allra svartaste själ
För oss är det kanske en gåta
att någon kan vilja så väl?
För henne får ingen bli över
Var finns väl förlåtelsen då?
Den gåva som männskan behöver
Den största en männska kan få
Och den som kan skänka det största
kan också se in i en själ
och se hur den minsta kan törsta
att nån kanske vill henne väl!
Så satt hon och formade orden
vid elden som sakta dog ut
om himlen och livet på jorden
som snart var på väg att ta slut
Jag hör hennes röst fast den tystnat
hur hon tar parti för de små
och önskar att jag hade lyssnat
på allt hon berättade då!
Men mörkret det började falla
Och uppe bland änglarna bor
en särling som älskade alla
en själ, som en gång var min mor
Py Bäckman 