Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2008

– Mormor, varför har det där fåret så tjock mage!?!?!

– Hon har ett lamm i magen!

– Va, har hon ätit upp det???

– Nej Harry, om vi matar fåren om några dagar skall du få se hennes lamm. Då har det kommit ut!

– Kräks hon upp det?

 

Vi har matat fåren idag. Jag är alltså hos min dotter och hennes pojkar. Det var 4-åringen som stod för funderingarna runt tackans stora mage. Fåren fick i allafall knäckebröd, morötter och äpplen, och lät sig väl smaka. Nu är vi hemma igen och barnen har ätit fläskpannkaka gjord i ugn. De gillar sådana saker. 

 

Igår gjorde jag havrekakor. Goda men inte så formsköna, då jag lade dem för tätt på plåten. Ja, det är sånt jag sysslar med här hos ungarna. Otto – 9-åringen – och jag har ritat i photoshop, och jag har lärt honom en del tricks. Sen så har vi ritat krabbor och målat med vattenfärger. Vi klippte ut dem, och klistrade dem på ett genomskinligt plastpåskägg och fick på det sättet ett akvarium. Det blev ganska kul, men kan bli snyggare nästa gång.

 

 Pyyoda

 

Äwe jobbar i verkstaden med nya dockor. Dessa skall till Norge. De är riktigt fina. Själv kurerar jag mig från en trist förkylning. Jag skall snart sätta igång min turné och vill helst vara frisk till dess. Jag börjar förstå Michael Jackson varför han har munskydd på sig. Ja, näsan kanske, men han vill säkert inte bli förkyld. Så fort man träffar folk – är det klippt! Och lever man på att sjunga är det surt! 

 

Jag minns tiden med Raj Montana band. Vi spelade ju jämt. I ungefär 4 år I sträck. Då visste jag inte ens att jag var allergisk. Blev plötsligt bara så fruktansvärt hes och tilltäppt. Fattade ingenting. Det gick inte att sjunga. Nu vet jag att jag inte tål rök, damm, parfymer et.c. Även nickel funkar inte. Fjädrar (hur fan skall det bli när man blir en ängel?) Flax flax Atjoo! Flax flax! Atjoo! Eeeeeeooooo! Dump! (störtade) Grin.

 

Sen plockade jag på mig allas förkylningar. Det blir så när man lever inpå varandra hela tiden. Och man kan ju inte sjukskriva sig. Det blir skit för hela bandet, crewet, you name it! Folk skulle bli urförbannade och tycka man var oproffsig. Så man försökte komma över frustrationen att vara tvungen att sjunga som en kratta inför en 5-6000 människor och få skadeglada ”HA HA HA!-resensioner” dan efter. ‘Chew on that one”!!!

 

Nå, nu har jag i allafall riggat med nässpray av olika sorter och lite annat hokus-pokus. Igår kväll tog jag mig en rejäl whisky och somnade tillslut på soffan. Jag gillar inte whisky egentligen. Vitlök i mängder äter jag gärna. Té med honung och citron, verkar bra Färsk ingefära också. Förr fanns det en dundergrej på apoteket som hette Soln-Anders droppar eller nåt liknande. Det var en brygd med ungefär 20% eter och resten lakrits m.m – som kokade i skeden när man hällde upp de svarta dropperna. Det såg kul ut. Brände i halsen gjorde det också. Den drogs emellertid in då proffsalkoholdrickarna överanvände den. Men medicinen var bra. Halsen kokades ren kändes det som. Och gott var det, men lite yr i skallen blev man. Länge kunde man beställa den. Den hälldes alltid upp på platsen. Och skulle förvaras mycket kallt, annars dunstade den.

 

Om någon sitter inne med en dunderbrygd – förmedla gärna. Men inte för mycket hokus-pokus! Typ: pinka på en björk….rabbla kadabbla et.c. Jag tycker det är kul att titta i böcker om gamla huskurer från förra sekelskiftet och tidigare. Mycket bra saker och väldigt mycket kuckel. D.v.s: Tag en skopa gravmull, knyt in det i lintyget från en särk som bruits av en jungfru…ja, ni vet. Sånt har jag inte tid med. Ingredienserna kan vara mycket svåra att få tag i!Roligt är det att läsa i allafall.

 

Och bra örter är ju inte att förakta. Det finns kraft där! Jag har en del i min trädgård som är så verksamma att endast en liten del av dem skulle döda en människa på momangen. Vad de heter skall jag låta vara osagt. Men för fan, om någon tvivlar – det är ju bara att ge sig ut och plocka svamp, så hittar man en del av den sorten. Ge bläcksvamp (den fjälliga sorten går att äta) till en fylltratt så har han trattat klart! Den innehåller antabus nämligen. Den grå. 

 

Nej, uppriktigt sagt, det skall man inte göra. Man kan TÄNKA det! Men läs lite om örter och svampar. Det är intressant. Men välkommna med tips! Just nu har jag gått över till grönt té. Kan inte sitta och dricks whisky mitt på dagen med ungar i huset.. När jag kommer hem till mig, innan jag går och lägger mig – då skall jag ta ett glas, efter badet!

Annonser

Read Full Post »

Argh!

– Vad arg du låter? Säger god vän!

 

Va! Låter jag arg?

 

Jag är faktiskt ganska glad och nöjd numera. Jag har väldigt roliga och kreativa vänner. Jag har en dotter som är en mycket klok person och en skicklig dockmakare. Har ni sett Allram Eest? Höjdarna? Hotell Kantarellen, Com-hems reklam i tv och ute i affärerna? På stora reklamtavlor? HENNES DOCKOR!!!

 

pyeve 

 

Och vem har hon ärvt denna gåva av – tror ni?   =O)

 

Min mamma var en skicklig tecknare. OCH dockmakare! Fast dockorna var mest karikatyrer av familjemedlemmarna. Hon karvade till saker också. Av trä. Textade, målade och var rolig och kreativ. Satt igång saker. Och vad gör man av dessa gåvor på ett litet samhälle som Iggesund, där hon och jag växte upp? Tja…

 

ingaung 

 

Jag minns hur hon bl.a. försörjde sig på att texta kransband till döingar. Eller deras sörjande efterlevande. Hon skrev med gammal gotisk stil (Gotisk textura /1000-talet) Typ. Snabbt  och elegant formade hon bokstäverna. Sedan skulle de fyllas i med guldfärg. Där kom jag in i bilden! 

 

– Kom hit By , sa hon. Ja hon kallade mig för By ibland. 

– Hjälp mig att fylla I bokstäverna. Jag hinner inte bli färdig annars.

 

Och jag fyllde i: ”En sista hälsning, vila i frid, grannarna, tack för allt… ” med små darrande fingrar. Jag var inte gammal när jag fick börja. Kanske i sexårsåldern. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började i skolan.Min morfar lärde upp mamma. Och mamma lärde mig. Ibland var sidenbanden så blanka att färgen inte fastnade. Det rullade små guldkulor  omkring på sidenet istället för att fastna innanför de uppritade linjerna. Tryckte man tungan mot bandet, så det blev lite vått – funkade det. Då fastnade guldet. Hur många kransband har jag inte slickat? Jag har så att säga insupit döden i kropp och själ redan som liten flicka. 

 

Ibland satt mamma och grinade  så det skvätte och droppade på banden medan hon textade. Nån god vän, ett litet barn eller en nära granne hade dött. Hon fick alltid dödsbuden före någon annan på grund av sitt kransbandsjobb, och i det här lilla samhället där vi bodde, kände man varandra väl och deltog i varandras glädjeämnen eller sorger! Man tyckte för det mesta om varandra!

 

ingaspis 

 

Mamma kunde dock ha en ganska morbid och makaber humor. När hon inte hade några pengar sa hon ibland att det var dödsäsong eftersom ingen dog och hon inte fick in några kransband att texta. Och dog det en – så dog det genast två till och då blev det stress. Då var dödsäsongen över! Då hade vi kransband över varenda stol i köket, på soffan, i kammaren – överallt – som låg på tork. Och jag slickade och målade. Ibland hjälpte morfar till att texta. Fast han tröttnat på verksamheten. Och han var ju den som kanske var skickligast. Så då blev det snyggt och gick fort! Och vi kände oss trygga.

 

Nå, det var ju inte det enda min mamma gjorde, men väl en del av verksamheten. Själv målade jag hela tiden. När jag inte sjöng. Ofta gjorde jag nidteckningar på familjen. Helst mamma. För hon blev arg och det var kul. Och hon gjorde hämndteckningar på mig. Ibland blev vi jätteosams för vi ritade så träffande bilder, som så klart alltid gick över gränserna. Vi var båda träffsäkra karikatyrtecknare. Så det var bäddat för strid.

 

Och min dotter är likadan. Hon har en blick som går genom berg. Hon SER! Både helhet och detaljer. Hon har förresten jobbat som dödgrävare, och kommit hem med makabra berättelser. Jag önskar att min mamma levt och fått se vad hon åstadkommit. Ja inte i begravningssvängen alltså! Mamma hade hand om min dotter ofta och ritade och berättade för henne när jag var ute och sjöng. Jag visste att hon var i goda händer. 

 

beckmans 

 

Nu är mamma borta. Jag har mina barnbarn istället! Så jag har all anledning att vara glad. Dessa små pojkar ritar målar bygger och tillverkar. Och matrial finns i deras mammas ateljé. Själv ritade jag på påspapper. Men det var inte viktigt vad jag ritade på, bara att jag fick rita. Senare fick jag ritblock. Jag målade på masonit också. 

 

Mamma målade på duk – men det var lyx. Jag var glad åt masoniten. Har ni åkt papp förresten? Det går undan! Det är lite samma sak med att göra musik. Man kan skriva den bästa låten med hjälp av ett dåligt instrument och en bra text på ett påspapper. Jag har min första egentillverkade docka kvar. Tack vare mamma som sparde den. Den har ett huvud gjort av mormors laxfärgade underbyxor, och målade ögon och mun. Armar som står rätt ut och en klänning som är vit och blårandig. Dockan sitter på mitt piano. Uppallad mot en ljusstake. En tvärhand hög. 

  

Den ser inte mycket ut för världen, och den har huvudet stoppat med bomull. Som jag har ibland! Men den är fin! Gjord med glädje. En present till min mamma.

 

Och jag ÄR inte arg! Jag är GLAD!  =O)

Read Full Post »

PLAN 1

 

Maggie kom som väntat med nyköpta trädgårdshandskar till mig och –  he he Lasse. (hustomten)  Nu skulle det min själ krattas!

 

OCH SNÖN FÖLL!

 

I tunga vita flingor. Ymnigt och vackert.  Landskapet förvandlades stilla till ett jullandskap, och kylan tilltog. Blåsipporna täcktes av den tunga vårsnön och försvann under det tjocka täcket. Vi glodde molokna ut genom fönstret på den huttrande vildkatten som satt och tiggde bakom det lutande staketet med en snömössa på huvudet. På kattens huvud. Inte staketets.

 

Kattfräsen fick sin ranson, och återgick förmodligen till sitt frieri, som pågått en längre tid nu. Jag antar det med tanke på hur snabbt han slänger i sig maten och hur fort han springer runt vedbon och in i skogen igen.

 

PLAN 2

 

Maggie hade också planerat långa promenader, för hon hade köpt en present till mig. En S-T-E-G-R-Ä-K-N-A.R-E. Själv hade jag hoppats på horisontal aktivitet, framför tvn kanske, och köpt dyrbar choklad till henne och mig, men nu apterades våra stegräknare – och iväg bar det!

 

Det blev ett knogande som räckte i kanske en timme eller mer – i fullt snöväder, och väl hemma inspekterades hur många steg vi tillryggalagt. Idealet enligt bruksanvisningen torde vara runt tio tusen steg.  Maggie hade gått ungefär 9000 steg och jag – som gått vid sidan av henne hela vägen endast 2500! Varför!? Jag kom på att jag nog borde stampa i backen när jag går, och inte glida fram som jag brukar. En amprare kavatare gångstil helt enkelt – skulle få mig upp i önskat antal steg vid mina promenader. Så jag fick gå IN nån gång! Men icke. Denna djävulsapparat snålade med siffrorna! 

 

Jag sågs senare hoppa, studsa, och flaxtrippa brevid Maggie – som gick generad men normalt, och de som inte visste varför – trodde nog att de visste varför! Men det är väl Guds plan! Kämpa och lid och svälj orättvisan! Tillslut hamnade jag på sofflocket med munnen full av praliner, och kände mig tämligen nöjd I allafall. Friden infann sig! Trodde jag!

 

Dagen därpå upprepdes proceduren, och nästa dag också.Och ännu ligger snön envist kvar och Maggie har flygit hem. Jag tänkte åka till min lägenhet samtidigt som jag följde henne till flygbussen.

 

SKYLT: PENDELTÅGSTRAFIKEN INSTÄLLD!

 

Åkte surt tillbaka med min tunga väska. Matade tiggaren och sitter nu här och funderar på livet. Ja, jag har i allafall inte mul-och-klöv-sjuka! Eller?

 

 pywebcam

 

Bilden är förresten tagen med den interna kameran i min Macbook! Här och nu idag!

 

Påsken är även förknippad med Mickes Jansons frestelse. Fast han kallar den Mickes Mirjamsmums! Han har fått receptet av sin kompis Sofia. Hennes dotter Bumpen har förresten målat omslaget till en singel från mitt senaste album. Det blev hjärtefint! Förrförra vintern var hon här och hälsade på mig ett tag på vinterlovet och jag följde med henne till en audition på SVT. Hon fick inte den rollen pga en dum docka!

 

Read Full Post »

I går, eller var det i förrgår, gick den tydligen på TV. Jag noterade det genom sökningar och besök på min hemsida. Det är inte så många som vet att jag skrivit den. Men nu har jag sagt det – igen. Jag har skrivit Gabriellas sång – ledmotivet till filmen Så som i himmelen! (Skryt skryt!)

 

Texten finns fö på min hemsida!

 

Ja, nu har  sången blivit populär i en massa länder på andra sidan jordklotet, och jag har fått en massa mail om översättningar. Frygiska var det senaste språket. Jag har fått mail från Australien, Tyskland – you name it. Den har spelats in på Japanska t.ex. Den sjungs av körer i kyrkorna. 

 

Jag har den själv med i min repertoir när jag är ute på mina kyrkoturnéer. Den är helt klart uppskattad! Germans förlag som givit ut noterna har aldrig sålt så mycket förut av en låt – säger de! Roligt så klart! 

 

Nu kan man rösta på den i den s.k. Psalmtoppen också! Ett program som skall gå i TV. (kolla nätet för detaljer!) Den har nr. 6 – för dem som är hågade att rösta. Rösta gör man HÄR!  “Jag vill känna att jag levt mitt liv” (Gabriellas sång) är titeln (som naturligtvis blivit fel!).

 

F.ö är “Stad I ljus” som jag skrev till Melodifestivalen 1988 numera en psalm. Den finns med i tillägget till psalmboken “Psalmer I 2000-talet” Verbum ger ut den. Det är första gången en melodifestival-sång hamnar I psalmboken – mig veterligt! Och det är jag så klart tacksam över!  1988 hade jag väl ingen aning om vad som skulle hända c:a 20 år senare. Billy Butt gick i spinn och det var en cirkus utan like.  Han fick uppdraget att ge ut sången och han fick Tommy Körbergs telefonnummer av mig. Resten är historia. Ja, det går i och för sig många historier om hur det där gick till – men om någon skulle vara intresserad att få den RÄTTA – fråga mig!

 

Hur som helst – låten är där den är idag, och det är jag glad för. Den hittade hem. Och oavsett vad folk säger, eller tror, eller spår, jag vet att allt faller på plats tillslut!

 

Jag har läst nyligen på nån pappskalles blog att jag skrivit åt Loa Falkman och Pontare. NEJ det har jag INTE! Jag har skrivit åt en mängd människor som inte skriver egna texter – men inte till dem. Fast personen sade sig vara tvärsäker på att så var fallet! Kolla in på min hemsida, så får ni veta.

 

Jag har lagt in mina texter – inte alla för jag ids inte – men det kanske kommer fler. Många av “mina” texter finns på nätet. Men I många fall tyvärr grovt missuppfattade och förvanskade av folk som hört fel eller lider brist på  logik, fantasi eller dras med en IQ lägre än skonumret. Inte vet jag. Är ni intresserade av att få rätt text till t.ex. en Nordmanlåt (90-talet) gå in på http://www.pybackman.se. Och kolla ifall jag har lagt in den. Många fattas – det vet jag. Vad de har för sig nu, är jag dock inte skyldig till. Bara så ni vet!

 

Nu vill jag sluta för denna gång, men kontentan av mitt inlägg idag är: Rösta gärna på psalmtoppen enligt länken och det jag beskrivit här ovan.

 

Har föresten en ny låt som ni kommer att få höra snart! “The roof of heaven” – heter den. Köper ni den plattan, som är en samlingsplatta med många artisters bidrag på, stöder ni Tibet. Och kampen för en fredlig och rättvis lösning lösning för Tibets folk. Plattan är på väg ut. Konserten blir på Berwaldhallen I maj!

Read Full Post »

Gammelmedias roll

Många jounalister/musikanmälare? Tyckare? – är ju bara människor som har ett jobb som de vill behålla. 

 

De har en chef som de vill hålla sig väl med och de vill inte vara mesiga, medhårsstrykande och tandlösa. Och det TYCKS förstås en hel del på redaktionerna. Man vill vara först med att upptäcka en blivande stjärna. Jag har koll-syndromet.“Kom ihåg var ni läste det här först”-syndromet. Det för med sig: “Fattar ni inte att det där var väl okay DÅ, men NU… Hänger ni inte med!!! Döskallar! Men Vi som vet…”

 

Snacka om att det blir en “skitnödig” situation!

 

Springa runt på ställena där kidsen håller till och försöka vibba in vad det handlar om – allt medan frillan glesnar och de får stumfilmsögonbryn. (Kolla in gubben i Chaplinfilmerna!!! Den stora arga med skägg och ÖÖÖÖÖGONBRYN!) 

 

– Och inte egentligen hajja ett skit! Och vara tvungen att hålla färgen. 

 

Ja, då blir det lätt att mobba låt oss säga Carola, Lilly och Sussie eller t.ex Schyman om tillfälle gives. Och om inte annat skapar man ett tillfälle! Drevet går! Bob Dylan har fått skit han också under sin “saved”-period.  Han gick och blev religiös! Fan ta honom! Bowie blev hyllad och kopierad för att senare VIPS! bli råute under “Spider”-turnén. Ja då hade han FÖR MYCKET fantasi!Nämn NÅN som inte fått spö! 

 

Jo kanske Zappa, Doors, Kinks och några till. Mark Bolan, Gram Parson? De som är kult. De överskattas istället. Speciellt om de har den goda smaken att dö väldigt unga. Blir de äldre än 30 år så jävlar är de patetiska.Det är väl knappast någon prestation att vara ung? Men det är fan I mig en prestation att lyckas bli gammal!

 

Och när restes en staty efter en jounalist? Skapades det nåt mode efter, well ta vilken viktigpetter som helst. Nej.

 

Jag har läst direkta klantigheter och missuppfattningar om ljudupptagningar inspelningsteknik eller vad fan som helst – som framförts med förnumstig besserwisserattityd och som fått åtminståne mig och mina musikpolare att dra på munnen. Ja, det går många roliga historier runt bland ljudtekniker och skickliga muskier om klavertramp bland våra skribenter. Och med skickliga musiker menar jag inte byfånen Kalle Skallpanna på kvarterspuben utan t.ex. Dr. John, som jag turnerat med, och haft långa roliga samtal med. Ingen går fri nämligen. Dumskallarnas sammansvärjning! (en bok jag har) – men där titeln passar på nämnda klientel och dess strävanden!

 

Nu har jag bäddat för skitrecensioner i framtiden (I den mån jag har någon framtid att tala om) – men tror nån att jag bryr mig? Jag är ju i grund och botten en elak djävul!

 

Pyochkatt

 

/Spy

Read Full Post »

Det är fint främmande! Min barndomsvän Maggie från Iggesund. 

 

Numera bor hon i Umeå. Hon skall vara här över påsken och bo i badrumsstugan. Hennes favoritställe. Så imorgon skall jag städa stugan och byta lakan i hennes säng.

 

Det är en fin liten stuga som har en kammare med öppen spis, två fönster, ett bord, några  stolar och en gammal säng med minst fyra madrasser i botten. Tapeterna går i ljust varmgrönt med gula små blommor. Och golvet är grönt. Grönmålad masonit.

 

Sen finns badrummet. Där står ett reemaljerat badkar, väldigt djupt – och det har s.k.tassar. En toalett finns med träram och spolkedja. Och så ett handfat.  Det ser gammaldags ut. Det enda som bryter av på ett fult sätt är en nordman-platina platta. Femdubbel platina dessutom, som jag inte vet vad jag skall göra av. Den hänger över sängen. Och det skiter jag i. Det kan den göra.

 

F.ö är det en trevlig stuga, och där skall nu Maggie husera som vanligt.Var jag skall göra av Lasse – den ständiga vardagsgästen – löser sig. Maggie och Lasse kommer som väl är bra överens. Med katterna också.

 

Py 9år

 

Jag var väl 6 år och Maggie 8 då vi träffades första gången, och vi blev genast kompisar. Hon hade en gulmålad lekstuga som vi höll till  – när vi inte fick vara inne. Där var en spännande saker, iallafall för mig som inte sett dem förut. Maggie var den som bestämde för hon var äldst, och så är det fortfarande. Jag vet précis vad vi skall göra i påsk. Vi skall kratta. För det har Maggie redan gjort klart för mig.

 

Kratta – en sysselsättning som för all del är tämligen harmlös. Och det är ju min tomt och mina pinnar, så det gagnar ju mig.  Sen skall vi elda upp skiten. Pinnarna alltså. Maggie har sina rutiner. Hon vill sitta på “bron” och dricka kaffe. – Kom nu Py, säger hon. – Nu dricker vi kaffe. Och då dricker vi kaffe. På “bron”. Och lyssnar på talgoxarna. Jag får laga maten. Det gillar hon. Sen lagar jag ju bra mat också. Spännande.

 

 

För att återgå till den tid vi var små, så hade vi fullt upp hela dagarna. Vi trodde att Peter Pan fanns på riktigt, och vi var båda två kära i honom och avundsjuka på Tingeling. För att hon kunde flyga. Ja, det kunde ju hela gänget förståss. Maggie och jag tillverkade en salva av fett och blåelse (de äldre vet vad det är) som vi smörjde armarna med. De blev kålblå som vi säger däruppe. Sen sprang vi och hoppade och tog sats och fäktade allt vad vi kunde nere på ängen där korna stod. Det var flygsalva, men hur vi flaxade så lyfte vi aldrig. Vi gjorde I allafall om det flera gånger innan vi försökte oss på något annat. 

 

Vi har inte blå armar längre, men flyger gör vi I alla fall – när vi inte krattar. En lika dan, ja då slipper fan lös. Och så var det med oss.

 

Py 9år  

 

Det var inte bara en gång vi fick umgängesförbud. Men sen kom det stora traumat när Maggie var 14 och fick gå ut på dans. Ja, fick och fick. Iväg bar det i alla fall. DÅ ville hon absolut inte släpa på en mager 12-åring med för stora framtänder. Hur skulle killarna vilja prata med henne med ett sådant avtändande anhang? Då umgicks hon istället med samhällets blonda damfrisörska. Ja, hon var på väg att bli frisörska. Hennes mamma hade en “salong” och den unga blonda klippte och lade håret för lämpliga 3.50. Och där åkte mina nästan knälånga flätor av! Dessutom ville jag se ut som Elvis! Som jag just upptäckt. 

 

 

Det tog några år till innan jag ville se ut som Brigitte Bardot! Sen blev man ju lika snygg som Kapten Krok – men det är ju en annan sak!

Read Full Post »

Stackars Carola!  =O(

Hon blev ertappad med en samemössa på huvudet! FÖR MÄN!

Lapplisa

Jag var i Arvidsjaur och Jokkmokk för en tid sedan i samband med en turné och köpte lite hantverk i en ”sameaffär” (hemslöjdsaffär för samiskt hantverk) – som någon tipsade mig att besöka. Där var en salig blandning av mössor, olika slags lappstövlar s.k. blötnäbbar, armband, knivar, granna band, korvar, sylt o.d.

Jag frågade expediten om det fanns några fina mössor till mina barnbarn och blev visad lite olika så kallade Lappmössor. Handgjorda. Expediten berättade att de tillverkades av mestadels kvinnor ute i byarna. Vissa skickligare än andra, men med det gemensamma intresset att tjäna lite extra pengar till hushållskassan.

Mössan med den typiska röda tofsen är för manfolk, så en sådan köpte jag då den fanns i  barnstorlek. En annan lite bahytt-liknande sak köpte jag i damstorlek till min vuxna dotter, som gillar hantverk. Nu har ju ingendera av dem använt sina färgglada mössor, och det kan ju även en välment mormor förstå – så jag får väl fota dem istället! Sagt och gjort!

Och nu till den s.k. Carola-fadäsen!

OM man nu inte skall visa sig i dylika kläder – tag bort dem från marknaden, dvs sälj dem iNTE till aningslösa turister! De kan ju komma på tanken att använda dem!

Min mamma hade en folkdräkt från Delsbo, vem kränker jag ifall jag bär den? Jag borde ju ha Njutångersdräkten? Men jag vill bära mammas dräkt! Den är grannare! Varför sätter svenska countrysångerskor på sig cowboyhattar när de uppträder och varför säljs indianfjäderskrudar till ungar som vill leka? Änglavingar och glorior på pinne? Och PÄLSAR! Vilka gjordes dessa för? Kunde det vara djuren?

Och genusperspektivet?

Var t.ex kepsar gjorda för tjejer eller killar? Kostymer? Och alla shower med vackert? Sminkade ynglingar eller gubbar i kvinnokläder, skall jag bli förbannad och kränkt för det? Personligen orkar jag bara garva!

Frisyrer?

Afrofrisyr på ett blekansikte från norr? Vad säger den ursprungliga afrofrisyrbäraren om det? (Jag hade en sådan en gång i tiden – då åldern tillät sådana excesser). För inte är det väl flätor jag måste ha för att “hedra” mitt ursprung? Jag snackar om de senaste 100 åren bara. i ett längre perspektiv, skall jag se ut som familjen Flinta – eller? Vad säger moralens väktare!? Den ofelbara pressens representanter och dess efterföljande fårskock.

Tjena!! Chill out! Snacka om att sila mygg och svälja kameler! Eller renar kor eller älgar vad fan ni vill! Det uppenbara syftet är ju i det här fallet att sänka Carola. Och varför det? Nordman ställs nu emot Carola! Jag minns åren av rasistanklagelser mot Nordman. Det vad framförallt det man satte i focus. Nu är de tydligen rumsrena och tandlösa nog att skinheadsrakade passera i vår folkliga melodifestival. “Times they are changing…”

Ja, och mössfan igen….???

Nu görs det trevliga folket däruppe till griniga gnällspikar! Och det är de inte. Respekt kan mycket väl visas på annat sätt än att få personer som är ovana att handskas med media att fälla en (kanske ibland) – förhastad eller ogenomtänkt kommentar – som sedan dras upp till oanade propotioner!

 Lopplisa

På bilden: Jag själv i otillåtna attribut, fotad av mig själv idag, lördag inför Melodifestivalens kvaltävling!!

Read Full Post »

Older Posts »