Det är fint främmande! Min barndomsvän Maggie från Iggesund. 

Numera bor hon i Umeå. Hon skall vara här över påsken och bo i badrumsstugan. Hennes favoritställe. Så imorgon skall jag städa stugan och byta lakan i hennes säng.

Det är en fin liten stuga som har en kammare med öppen spis, två fönster, ett bord, några  stolar och en gammal säng med minst fyra madrasser i botten. Tapeterna går i ljust varmgrönt med gula små blommor. Och golvet är grönt. Grönmålad masonit.

Sen finns badrummet. Där står ett reemaljerat badkar, väldigt djupt – och det har s.k.tassar. En toalett finns med träram och spolkedja. Och så ett handfat.  Det ser gammaldags ut. Det enda som bryter av på ett fult sätt är en nordman-platina platta. Femdubbel platina dessutom, som jag inte vet vad jag skall göra av. Den hänger över sängen. Och det skiter jag i. Det kan den göra.

F.ö är det en trevlig stuga, och där skall nu Maggie husera som vanligt.Var jag skall göra av Lasse – den ständiga vardagsgästen – löser sig. Maggie och Lasse kommer som väl är bra överens. Med katterna också.

Jag var väl 6 år och Maggie 8 då vi träffades första gången, och vi blev genast kompisar. Hon hade en gulmålad lekstuga som vi höll till  – när vi inte fick vara inne. Där var en spännande saker, iallafall för mig som inte sett dem förut. Maggie var den som bestämde för hon var äldst, och så är det fortfarande. Jag vet précis vad vi skall göra i påsk. Vi skall kratta. För det har Maggie redan gjort klart för mig.

Kratta – en sysselsättning som för all del är tämligen harmlös. Och det är ju min tomt och mina pinnar, så det gagnar ju mig.  Sen skall vi elda upp skiten. Pinnarna alltså. Maggie har sina rutiner. Hon vill sitta på “bron” och dricka kaffe. - Kom nu Py, säger hon. - Nu dricker vi kaffe. Och då dricker vi kaffe. På “bron”. Och lyssnar på talgoxarna. Jag får laga maten. Det gillar hon. Sen lagar jag ju bra mat också. Spännande.

För att återgå till den tid vi var små, så hade vi fullt upp hela dagarna. Vi trodde att Peter Pan fanns på riktigt, och vi var båda två kära i honom och avundsjuka på Tingeling. För att hon kunde flyga. Ja, det kunde ju hela gänget förståss. Maggie och jag tillverkade en salva av fett och blåelse (de äldre vet vad det är) som vi smörjde armarna med. De blev kålblå som vi säger däruppe. Sen sprang vi och hoppade och tog sats och fäktade allt vad vi kunde nere på ängen där korna stod. Det var flygsalva, men hur vi flaxade så lyfte vi aldrig. Vi gjorde I allafall om det flera gånger innan vi försökte oss på något annat. 

Vi har inte blå armar längre, men flyger gör vi I alla fall – när vi inte krattar. En lika dan, ja då slipper fan lös. Och så var det med oss.

Det var inte bara en gång vi fick umgängesförbud. Men sen kom det stora traumat när Maggie var 14 och fick gå ut på dans. Ja, fick och fick. Iväg bar det i alla fall. DÅ ville hon absolut inte släpa på en mager 12-åring med för stora framtänder. Hur skulle killarna vilja prata med henne med ett sådant avtändande anhang? Då umgicks hon istället med samhällets blonda damfrisörska. Ja, hon var på väg att bli frisörska. Hennes mamma hade en “salong” och den unga blonda klippte och lade håret för lämpliga 3.50. Och där åkte mina nästan knälånga flätor av! Dessutom ville jag se ut som Elvis! Som jag just upptäckt. 

Det tog några år till innan jag ville se ut som Brigitte Bardot! Sen blev man ju lika snygg som Kapten Krok – men det är ju en annan sak!