Stormen

Det stormade härom dagen, eller blåste hårt i vilket fall. Fönsterrutorna skallrade och Gusten hoppade upp på bordet och tittade hukande ut på snön som föll (Gusten är katten. Inte mannen!).

Jag kom att tänka på ett snöoväder och en snöstorm jag genomlevde uppe i hälsingland i slutet av 50-talet. Mamma och jag gick på en skogsväg som nästan suddats ut av den drivande snön. Vi pulsade genom snömassorna och det stack som nålar i ansiktet. Tårarna rann. Men vi hade bråttom, och vi garvade.

Vi hade en svag aning om var vi var, men just då såg vi bara den rykande snön. Mamma stannade och ville röka, hon behärskade konsten att alltid kunna tända en cigarett – även i sånt här väder – med tändstickor.

Jag kan det också; man slickar på stickan – tänder den och gör blixtsnabbt en totalt vindtät “lykta” av handen . Det tar tre sekunder för svavlet att fräsande flamma upp, och det är den fördröjningen man utnyttjar. Sen röker man med handen kupad över cigaretten. Vantar går ju inte att ha på sig. Det blir kallt! – men man får ju offra sig!

Vi var ute och liftade och hade blivit avsläppt på ett eländigt ställe. Ingen bil hade åkt förbi på länge och vi gick som två märlor genom stormen. Eller ostkrokar… Dock med glada munnar – vi SKULLE komma fram i tid.

Tre mil till biografen där ELVISFILMEN gick. Det känds som vi var på väg till en riktig date. Bor man på en liten ort och inte har bil, men en väldig vilja, så gör man som vi gjorde, och det här var inte första gången.

Mormor hade sagt - A-a-men, nä-ä-men förbaskade ungar, håll er hemma. Vad skall ni ut i det här eländet och göra? vilket naturligtvis hade hjälpt föga.

Det började mörkna, men vi gick och gick… När vi till slut nådde biografen, och jag slunkit in gömd bakom mamma, var lyckan fullständig. Jag hade ansträngt mig för att se ut som 15 år, men var det inte på långa vägar. Jag var en spindelsmal unge med anorakshuvan uppfälld och halsduken knuten över den rinnande näsan. Förmodligen såg man inte VAD jag var för nånting överhuvudtaget, men mamma var väldigt iögonfallande så det var säkert henne man såg.

Väl sittande i bänkraden på den lilla bybiografen sa mamma:

- Tack gode Gud! Grisen! (det var mammas namn på mig), - Nu… NU skall du få se! Plufse! (mammas namn på Elvis), - Ååh, åh vad jag är glad att vi tog oss hit! Här, skall du ha ett tuggummi?

Hon gillade PK. Inte toy. Var det högst fyra bitar i ett litet paket? Man tuggade läääääänge på dem. La ut dem om man åt nåt annat – och så in med dem igen!

Medans vi tuggade gick ridån upp. Elvis – vilken snubbe! Jag SKA till Amerika!

Så småningom tog mig till ”Amerika”, Graceland och strödde ut en lock av mammas kopparröda hår i hans trädgård. Då var han död – ”Plufse”, och så  även drottningen av det gnistrande röda håret – min mamma.

 

Nu sitter jag här och tittar ut tillsammans med katten. Det blåser ute  och jag är inne, det är väl den stora skillnaden. Nu håller man sig undan. DÅ sökte man äventyret!