Argh!

- Vad arg du låter? Säger god vän!

 

Va! Låter jag arg?

 

Jag är faktiskt ganska glad och nöjd numera. Jag har väldigt roliga och kreativa vänner. Jag har en dotter som är en mycket klok person och en skicklig dockmakare. Har ni sett Allram Eest? Höjdarna? Hotell Kantarellen, Com-hems reklam i tv och ute i affärerna? På stora reklamtavlor? HENNES DOCKOR!!!

 

 

 

Och vem har hon ärvt denna gåva av – tror ni?   =O)

 

Min mamma var en skicklig tecknare. OCH dockmakare! Fast dockorna var mest karikatyrer av familjemedlemmarna. Hon karvade till saker också. Av trä. Textade, målade och var rolig och kreativ. Satt igång saker. Och vad gör man av dessa gåvor på ett litet samhälle som Iggesund, där hon och jag växte upp? Tja…

 

 

 

Jag minns hur hon bl.a. försörjde sig på att texta kransband till döingar. Eller deras sörjande efterlevande. Hon skrev med gammal gotisk stil (Gotisk textura /1000-talet) Typ. Snabbt  och elegant formade hon bokstäverna. Sedan skulle de fyllas i med guldfärg. Där kom jag in i bilden! 

 

- Kom hit By , sa hon. Ja hon kallade mig för By ibland. 

- Hjälp mig att fylla I bokstäverna. Jag hinner inte bli färdig annars.

 

Och jag fyllde i: ”En sista hälsning, vila i frid, grannarna, tack för allt… ” med små darrande fingrar. Jag var inte gammal när jag fick börja. Kanske i sexårsåldern. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började i skolan.Min morfar lärde upp mamma. Och mamma lärde mig. Ibland var sidenbanden så blanka att färgen inte fastnade. Det rullade små guldkulor  omkring på sidenet istället för att fastna innanför de uppritade linjerna. Tryckte man tungan mot bandet, så det blev lite vått – funkade det. Då fastnade guldet. Hur många kransband har jag inte slickat? Jag har så att säga insupit döden i kropp och själ redan som liten flicka. 

 

Ibland satt mamma och grinade  så det skvätte och droppade på banden medan hon textade. Nån god vän, ett litet barn eller en nära granne hade dött. Hon fick alltid dödsbuden före någon annan på grund av sitt kransbandsjobb, och i det här lilla samhället där vi bodde, kände man varandra väl och deltog i varandras glädjeämnen eller sorger! Man tyckte för det mesta om varandra!

 

 

 

Mamma kunde dock ha en ganska morbid och makaber humor. När hon inte hade några pengar sa hon ibland att det var dödsäsong eftersom ingen dog och hon inte fick in några kransband att texta. Och dog det en – så dog det genast två till och då blev det stress. Då var dödsäsongen över! Då hade vi kransband över varenda stol i köket, på soffan, i kammaren – överallt – som låg på tork. Och jag slickade och målade. Ibland hjälpte morfar till att texta. Fast han tröttnat på verksamheten. Och han var ju den som kanske var skickligast. Så då blev det snyggt och gick fort! Och vi kände oss trygga.

 

Nå, det var ju inte det enda min mamma gjorde, men väl en del av verksamheten. Själv målade jag hela tiden. När jag inte sjöng. Ofta gjorde jag nidteckningar på familjen. Helst mamma. För hon blev arg och det var kul. Och hon gjorde hämndteckningar på mig. Ibland blev vi jätteosams för vi ritade så träffande bilder, som så klart alltid gick över gränserna. Vi var båda träffsäkra karikatyrtecknare. Så det var bäddat för strid.

 

Och min dotter är likadan. Hon har en blick som går genom berg. Hon SER! Både helhet och detaljer. Hon har förresten jobbat som dödgrävare, och kommit hem med makabra berättelser. Jag önskar att min mamma levt och fått se vad hon åstadkommit. Ja inte i begravningssvängen alltså! Mamma hade hand om min dotter ofta och ritade och berättade för henne när jag var ute och sjöng. Jag visste att hon var i goda händer. 

 

 

 

Nu är mamma borta. Jag har mina barnbarn istället! Så jag har all anledning att vara glad. Dessa små pojkar ritar målar bygger och tillverkar. Och matrial finns i deras mammas ateljé. Själv ritade jag på påspapper. Men det var inte viktigt vad jag ritade på, bara att jag fick rita. Senare fick jag ritblock. Jag målade på masonit också. 

 

Mamma målade på duk – men det var lyx. Jag var glad åt masoniten. Har ni åkt papp förresten? Det går undan! Det är lite samma sak med att göra musik. Man kan skriva den bästa låten med hjälp av ett dåligt instrument och en bra text på ett påspapper. Jag har min första egentillverkade docka kvar. Tack vare mamma som sparde den. Den har ett huvud gjort av mormors laxfärgade underbyxor, och målade ögon och mun. Armar som står rätt ut och en klänning som är vit och blårandig. Dockan sitter på mitt piano. Uppallad mot en ljusstake. En tvärhand hög. 

  

Den ser inte mycket ut för världen, och den har huvudet stoppat med bomull. Som jag har ibland! Men den är fin! Gjord med glädje. En present till min mamma.

 

Och jag ÄR inte arg! Jag är GLAD!  =O)