Ibland står tankarna stilla.
Det känns som huvudet skulle vara en totalt stilla skogstjärn. Inte ens en grodas kväkande slipper ut. Man hör kanske en ensam myggas svaga ljud och ett och annat plop när nåt flygfä träffar vattenytan. Ett sömnigt sus från träden.
Ja, och där sitter man, ofta med en önskan att åstadkomma något , skriva till exempel, och så börjar det – långsamt tranceliknande kommer orden. “Där springer de små på svarta ben” (Camelot/Narrarna Dansar)
Kan de som lyssnar komma på att det är de där små “skräddarna” jag menar – i alla fall de enda skräddare jag sett som kan gå på vattnet. Jag vill inte förklara!
Texten fortsätter “De vita kan flyga” , och jag menade fiskmåsarna – inget annat. Kanske lyssnarna tänkte “- Ja-ha änglar!?” Jo, en gång upplevde jag en fiskmås som min skyddsängel, det skall jag berätta om vid ett annat tillfälle.
Så här började det! “Det står ett pilträd över vattnet lutat och speglar sina askgrå löv i gråtögd våg…” skrev William Shakespeare i Hamlet. Ni som läst pjäsen vet att den olyckliga Ofelia gick ut I trädet och ville binda kransar. En gren brast, hon föll i vattnet och drunknade. Så kände jag mig! Fast kanske inte lika tokig.
En sommarmorgon satt jag och min dotter Äwwe i en pil som sträckte sina grenar ut över vattnet vid stranden i Kallhäll. Solen skulle just gå upp och vi pratade om sagor, däribland om Camelot. Plötsligt sa min dotter: -Titta mamma, hur de kan springa på vattnet, är det skräddare dom heter? Ja, vi kallade dem ialla fall för det hemma i Iggesund. Kanske nåt annat, däruppe har vi egna ord för det mesta som finns.
En fiskmås seglade nyfiket över oss. - Hoppas den inte skiter, sa Äwwe. Det gjorde den inte. Den gången…
Vi satt där länge och berättade sagor. Vad betydde den heliga gralen? Nattvarden, Kristi blod. Vad är den egentliga skatten? Bär man den kunskapen inuti sig i form av kärleken och ödmjukheten?
Nu finns inte trädet längre. Det föll ner i vattnet och drunknade kan man väl säga. Ofelia överlevde! Men denna lilla episod blev sången “Camelot”. Några recensenter blev förbannade och skrev: Py med sina flummiga texter… Nej inte var de flummiga. Inte för mig och Äwwe iallafall. Vi visste precis!
Skräddaren springer fram på vattenytan för att hitta djur som fallit i och ligger och sprattlar på vattenytan. Skräddaren är nämligen ett rovdjur ,och som sina släktingar ryggsimmaren och buksimmaren, har den en sugsnabel att sticka andra med. Sugsnabeln syns lätt om ni tittar på magsidan av en skräddare. Skräddaren är också släkt med landlevande bärfisar, och liksom dessa kan skräddaren ibland lukta illa! Skräddare ser ut att bara ha 4 ben, men har som andra insekter 6 ben. De två främsta är små och tjänar som fångstben. De bakre benen fungerar som roder, så det är bara mittbenen den använder att springa på vattenytan med.
En skräddare kan inte simma! Så det är tur att den kan gå på vattnet.Det beror på vattnets ytspänning, att vattenytan är som en seg hinna. (Prova med att få ett gem att flyta!) Skräddaren vilar med foten och nedre delen av benet mot vattenytan, därför blir den yta som skräddaren har mot vattnet stor. På så vis kan den utnyttja vattnets bärförmåga bättre.
Det är väl så här också, att om man som jag kommer uppifrån och är intesserad av det som finns i naturen så vill man också skriva om det! Visst får man väl berätta i bilder? Inte minst – berätta sagor för sina barn eller andras är ju bland det roligaste som finns!
Läs även andra bloggares åsikter om Camelot, Skräddare, Fiskmåsar, Låttexter
