Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det knäpper från elden och pyser
och röken är stickig och frän
Hon sitter där tyst och hon lyser
och kurar med uppdragna knän

Hon är som hon tillhörde skogen
Ett rå – fast i människohamn
som väntar till tiden blir mogen
i skaparens väldiga famn

Och ögonen glittrar och sprakar
och får en förunderlig glans
Hon tänker på alla krakar
som suckar därute nånstans…

Hon talar om Gud och den Andra
Som hittar oss nakna i skam
Hon tror att dom sörjer varandra
i smärta att aldrig nå fram

Hon säger att Gud skall förlåta
den allra svartaste själ
För oss är det kanske en gåta
att någon kan vilja så väl?

0904161

För henne får ingen bli över
Var finns väl förlåtelsen då?
Den gåva som männskan behöver
Den största en männska kan få

Och den som kan skänka det största
kan också se in i en själ
och se hur den minsta kan törsta
att nån kanske vill henne väl!

Så satt hon och formade orden
vid elden som sakta dog ut
om himlen och livet på jorden
som snart var på väg att ta slut

Jag hör hennes röst fast den tystnat
hur hon tar parti för de små
och önskar att jag hade lyssnat
på allt hon berättade då!

Men mörkret det började falla
Och uppe bland änglarna bor
en särling som älskade alla
en själ, som en gång var min mor

Melodikrysset

Söndagskväll och jag ska straxt sova på hotellet efter två lyckade konserter – en i Fornåsa, straxt utanför Linköping, och nu senast i Skoghall, straxt utanför Karlstad. Båda konserterna gick väldigt bra och det var vanan trogen fullsatt.

I lördags var det tydligen en fråga om mig på Melodikrysset. Jag hörde den inte själv men fick höra det via Facebook när jag satt på tåget. Dessutom kunde jag se hur besökarantalet på min hemsida blev ett par tusen på 15 minuter. Det där har hänt förr och det är inte så länge sen jag var med som fråga i någon form.

Hoppas alla som besökte sidan fann vad dom letade efter!

Nu ska jag sova. Det var långa resor i helgen.

Hjälp en katt!

Här till exempel!

0903201

Se även Göteborgs katthem på högermarginalen intill.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Massor att göra

Nu undrar många vad jag gör – igen!

Har inte hunnit med att skriva här. Dels har vårens inteniva konsertperiod börjat, och så håller jag på med texter till olika projekt. Min mailbox har varit överfull med olika förfrågningar och det kommer nyheter snart! 

Ska försöka skriva lite här under kommande resor. Alla nyheter finns som vanligt även på min officiella hemsida www.pybackman.se. Under just “Nyheter” =o)

Under tiden kan jag bjussa på en liten bild av mig när jag var 18år. 

0903191

Vårsolen skiner och snart är all snön borta! Härligt! Snödropparna har börjat kika upp i rabatterna!

Uppskattning

I går var det konsert i Gävle, strax är det dags för oss att ge oss av mot Märsta. Utanför faller lätta snöflingor men vägarna verkar fria trots att dom varnade för kraftigt snöfall. Vi ger oss av i god tid om det skulle bli snöoväder.

Har precis hittat det här fina inlägget som Peter Olofsson skrivit.

Hur länge man än håller på är det alltid lika trevligt och värmande med människor som spontant visar sin uppskattning. Sånt värmer!

Stormen

Det stormade härom dagen, eller blåste hårt i vilket fall. Fönsterrutorna skallrade och Gusten hoppade upp på bordet och tittade hukande ut på snön som föll (Gusten är katten. Inte mannen!).

Jag kom att tänka på ett snöoväder och en snöstorm jag genomlevde uppe i hälsingland i slutet av 50-talet. Mamma och jag gick på en skogsväg som nästan suddats ut av den drivande snön. Vi pulsade genom snömassorna och det stack som nålar i ansiktet. Tårarna rann. Men vi hade bråttom, och vi garvade.

Vi hade en svag aning om var vi var, men just då såg vi bara den rykande snön. Mamma stannade och ville röka, hon behärskade konsten att alltid kunna tända en cigarett – även i sånt här väder – med tändstickor.

Jag kan det också; man slickar på stickan – tänder den och gör blixtsnabbt en totalt vindtät “lykta” av handen . Det tar tre sekunder för svavlet att fräsande flamma upp, och det är den fördröjningen man utnyttjar. Sen röker man med handen kupad över cigaretten. Vantar går ju inte att ha på sig. Det blir kallt! – men man får ju offra sig!

Vi var ute och liftade och hade blivit avsläppt på ett eländigt ställe. Ingen bil hade åkt förbi på länge och vi gick som två märlor genom stormen. Eller ostkrokar… Dock med glada munnar – vi SKULLE komma fram i tid.

Tre mil till biografen där ELVISFILMEN gick. Det känds som vi var på väg till en riktig date. Bor man på en liten ort och inte har bil, men en väldig vilja, så gör man som vi gjorde, och det här var inte första gången.

Mormor hade sagt - A-a-men, nä-ä-men förbaskade ungar, håll er hemma. Vad skall ni ut i det här eländet och göra? vilket naturligtvis hade hjälpt föga.

Det började mörkna, men vi gick och gick… När vi till slut nådde biografen, och jag slunkit in gömd bakom mamma, var lyckan fullständig. Jag hade ansträngt mig för att se ut som 15 år, men var det inte på långa vägar. Jag var en spindelsmal unge med anorakshuvan uppfälld och halsduken knuten över den rinnande näsan. Förmodligen såg man inte VAD jag var för nånting överhuvudtaget, men mamma var väldigt iögonfallande så det var säkert henne man såg.

Väl sittande i bänkraden på den lilla bybiografen sa mamma:

- Tack gode Gud! Grisen! (det var mammas namn på mig), - Nu… NU skall du få se! Plufse! (mammas namn på Elvis), - Ååh, åh vad jag är glad att vi tog oss hit! Här, skall du ha ett tuggummi?

Hon gillade PK. Inte toy. Var det högst fyra bitar i ett litet paket? Man tuggade läääääänge på dem. La ut dem om man åt nåt annat – och så in med dem igen!

Medans vi tuggade gick ridån upp. Elvis – vilken snubbe! Jag SKA till Amerika!

Så småningom tog mig till “Amerika”, Graceland och strödde ut en lock av mammas kopparröda hår i hans trädgård. Då var han död – “Plufse”, och så  även drottningen av det gnistrande röda håret – min mamma.

 

Nu sitter jag här och tittar ut tillsammans med katten. Det blåser ute  och jag är inne, det är väl den stora skillnaden. Nu håller man sig undan. DÅ sökte man äventyret!

Jag är skådespelare!

Idag ska jag gå på filmhuset och se en gammal film från 1974 som jag själv är med i. Gangsterfilmen heter den.

Övriga skådespelare: Clu Gulager, Ernst Günther, Per Oscarsson, Anne-Lise Gabold, Lou Castel, Hans Alfredson, Gudrun Brost, Carl-Axel Heiknert, Peter Lindgren, Gunnar Olsson, Elina Salo, Ulla Sjöblom, Inga Tidblad, Marvin Yxner mfl.

Den som är intresserad kan söka på weben och kolla. Jag skall i allafall kolla hur jag såg ut i motion när jag var 26 år och sjöng i ett tjejband. Vi var med i ett avsnitt av filmen – på nåt slags märkligt väckelsemöte.

Jag fick en inbjudan nu när filmen är restaurerad. Är jag ful och dum blir jag väl sur. Är jag snygg och ball blir jag väl ännu surare. Förmodligen är jag halvsnygg och halvdum. Denna fåfänga! Den slutar aldrig att gäckas med en!

Jag återkommer med rapport!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alla jobbar!

Det finns inget värre än när dom man tyvärr valt som samarbetspartners inte är i tid, inte gör det dom ska, eller bara dagdriver och försenar i allmänhet. Inte bara blir helheten lidande, dom drar andra med sig ner i omotivationens fördärv.

När även omgivningen jobbar hårt blir man alltid lite extra taggad och positiv! En av anledningarna till varför “Sånger Från Jorden Till Himmelen” ligger mig extra varmt om hjärtat – alla inblandade har jobbat och jobbar hårt.

Idag kom besked från distributören Plugged om avtal med bland annat Finland, och inkommande Benelux.

Roligt! Tack och bravo Teijo!!

Stilla

Ibland står tankarna stilla.

Det känns som huvudet skulle vara en totalt stilla skogstjärn. Inte ens en grodas kväkande slipper ut. Man hör kanske en ensam myggas svaga ljud och ett och annat plop när nåt flygfä träffar vattenytan. Ett sömnigt sus från träden.

Ja, och där sitter man, ofta med en önskan att åstadkomma något , skriva till exempel, och så börjar det – långsamt tranceliknande kommer orden. “Där springer de små på svarta ben” (Camelot/Narrarna Dansar)

0902122

Kan de som lyssnar komma på att det är de där små “skräddarna” jag menar – i alla fall de enda skräddare jag sett som kan gå på vattnet. Jag vill inte förklara!

Texten fortsätter “De vita kan flyga” , och jag menade fiskmåsarna – inget annat. Kanske lyssnarna tänkte “- Ja-ha änglar!?” Jo, en gång upplevde jag en fiskmås som min skyddsängel, det skall jag berätta om vid ett annat tillfälle.

Så här började det! “Det står ett pilträd över vattnet lutat och speglar sina askgrå löv i gråtögd våg…” skrev William Shakespeare i Hamlet. Ni som läst pjäsen vet att den olyckliga Ofelia gick ut I trädet och ville binda kransar. En gren brast, hon föll i vattnet och drunknade. Så kände jag mig! Fast kanske inte lika tokig.

En sommarmorgon satt jag och min dotter Äwwe i en pil som sträckte sina grenar ut över vattnet vid stranden i Kallhäll. Solen skulle just gå upp och vi pratade om sagor, däribland om Camelot. Plötsligt sa min dotter: -Titta mamma, hur de kan springa på vattnet, är det skräddare dom heter? Ja, vi kallade dem ialla fall för det hemma i Iggesund. Kanske nåt annat, däruppe har vi egna ord för det mesta som finns.

En fiskmås seglade nyfiket över oss. - Hoppas den inte skiter, sa Äwwe. Det gjorde den inte. Den gången…

Vi satt där länge och berättade sagor. Vad betydde den heliga gralen? Nattvarden, Kristi blod. Vad är den egentliga skatten? Bär man den kunskapen inuti sig i form av kärleken och ödmjukheten?

Nu finns inte trädet längre. Det föll ner i vattnet och drunknade kan man väl säga. Ofelia överlevde! Men denna lilla episod blev sången “Camelot”. Några recensenter blev förbannade och skrev: Py med sina flummiga texter… Nej inte var de flummiga. Inte för mig och Äwwe iallafall. Vi visste precis!

0902121

Skräddaren springer fram på vattenytan för att hitta djur som fallit i och ligger och sprattlar på vattenytan. Skräddaren är nämligen ett rovdjur ,och som sina släktingar ryggsimmaren och buksimmaren, har den en sugsnabel att sticka andra med. Sugsnabeln syns lätt om ni tittar på magsidan av en skräddare. Skräddaren är också släkt med landlevande bärfisar, och liksom dessa kan skräddaren ibland lukta illa! Skräddare ser ut att bara ha 4 ben, men har som andra insekter 6 ben. De två främsta är små och tjänar som fångstben. De bakre benen fungerar som roder, så det är bara mittbenen den använder att springa på vattenytan med.

En skräddare kan inte simma! Så det är tur att den kan gå på vattnet.Det beror på vattnets ytspänning, att vattenytan är som en seg hinna. (Prova med att få ett gem att flyta!) Skräddaren vilar med foten och nedre delen av benet mot vattenytan, därför blir den yta som skräddaren har mot vattnet stor. På så vis kan den utnyttja vattnets bärförmåga bättre.

Det är väl så här också, att om man som jag kommer uppifrån och är intesserad av det som finns i naturen så vill man också skriva om det! Visst får man väl berätta i bilder? Inte minst – berätta sagor för sina barn eller andras är ju bland det roligaste som finns!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

På bio på 50-talet

Jag såg just en film med Errol Flynn på TV 1000 Classic, tittade lite förstrött på den medan jag jobbade. Plötsligt började jag känna igen vissa saker, mer som en känsla än som konkreta scener.

Undrar om den inte spelades in på 40-talet. Den var i svartvitt i allafall, och hjälten var en smula lik Ledin, fast i page och sammetskläder, och andligen var det ingen “Sensuella Isabella”-feeling. Jo, han var snygg! Åtminståne tyckte jag det när jag var liten – typ 7 år.

Jag dyrkade John Derek också efter att ha sett “svarta örnen”. Då var jag riktigt liten! Filmen kom 1951. Mamma lyckades alltid mygla in mig i biografen. Folkets hus i Iggesund. Där var det matiné varje söndag klockan 15:00. Den kostade 75 öre. Fick man en krona, så hade man 25 öre över och det räckte till mycket godis. Det fanns t.ex ettöresgodis. En tablettask kostade från 15 till 25 öre. Hade man tur var det Kalle Anka till förspel. Då skrek och jublade alla ungarna.

När filmen var slut var alla glada utom jag. Jag var på ett hopplöst trist humör. Hur kul var det att vakna upp ur drömmen och befinna sig där jag var? Var fanns de vackra kvinnorna i släpande sammetsklänningar och tylleffekter? Sjörövarna? De vackra och romantiska vyerna?

Ute tutade fabriken och luktade som den brukade. Gubbarna hade sina vegamössor och damerna sina lönpöschor! Mössor av fårpäls eller liknande som såg ut som pölsa. Pölsa i lönn – förklädd! Uttalades LÖÖNPÖSCHA. - Var har jag gjort av min LÖÖNPÖSCHA,  brukade mormor säga. Nå, inga hattar med plymer på herrarna och inger flor på damerna. Så jag var sur.

Fick såsmåningom bioförbud. - Ungen blir som förbytt, sa mormor. Jag fick nöja mig med söndagsskolan där August, tant Jenny och tant Frideborg undervisade. - Köm ihög va ni har löfta Gud, sa August, varpå vi svarade högt: - Att vara snälla!

Ja, Gud och Jesus fick man ju inte se heller, men det var bilder av dem i “Lillklassen” och “Barnens vän” de små tidningarna man fick med sig hem efter att söndagsskolan var slut. Då började kyrkan. Och där satt man som tända ljus och vågade inte röra en fena. Sen var det kyrkkaffe. Och nån matiné blev det ju inte för den obstinate ungen.

0902111

Jag gjorde senare en deal – om jag gick i söndagsskolan och sen i kyrkan, där jag även uppträdde och sjöng, då skulle jag få gå på matiné också. Jag fick lova att inte bli som förbytt efteråt, och det höll ganska bra!

Äldre inlägg »